”LÄTTVIKTSMOTORER”
TILLVERKADE PÅ SKANDIAVERKEN

Den första motorn av ”lättviktstyp” som Skandiaverken tillverkade var typ 21 på 5 hkr och året var 1920. Den efterföljdes av 23:an på 7-8 hkr, som även fanns i 2-cylindrigt utförande. I slutet av 1920-talet började man att konstruera lite större 2-cylindriga tändkulemotorer med tonvikt på just ”vikt”. I många fall skulle dessa motortyper användas i fordon.  Ja, inte racerbilar precis utan kanske mer vägarbetsfordon av typen vältar eller vägskrapor. Även i lingrävmaskiner   fanns det tändkulemotorer. Morgårdshammar använde 2-cylindriga Skandia tändkulemotorer på 60 hkr i lingrävmaskiner. Dessa motorer var av typ 213, som inte var av lättvikstyp.

 I första hand var det motortyp 52 och 92 som tillverkades. Typ 52 hade även beteckningen 172 i typbeteckning under en tid. Typiskt för dessa motorer var de gemensamma cylinderblock. Motorerna hade även kullager som ramlager. I och med detta  så kunde man öka varvtalet på motorn. Allt sammantaget gjorde att man fick fram en motor som hade relativ hög effekt, men med liten storlek och låg vikt.

TYP 52 S 2 cylindrar, 30 eff. hkr vid 950 varv per min.

 TYP 52 eller 172.

Omkring 1927-28 hade Skandiaverken tillverkat en 2-cylindrig motor på 25 till 30 hkr. Cylindrarna var gjutna i par och cylindertopparna var utrustade med tändproppar som måste värmas före start.  Motorerna hade ”snabbstarts-brännare” som drevs med tryckluft. Motorn startades även med tryckluft och total starttid med uppvärmning var ca 3 minuter.

 Cylinderdiameter var 170 mm och slaglängd 140 mm. Dessa mått innebar att motorn var överkvadratisk och hade alltså kortare slaglängd än cylinder-diameter. Varvtalet var som max 950 och eff. hkr var då 30. En stationär motor vägde ca 740 kg. Bara svänghjulet vägde 110 kg och hade en diameter av  500 mm. Remskivans diameter var 340 mm.  Bränsleförbrukningen var 270 g per hkr/timme. Användningsområdet för stationära motorer var förutom fordon: elgeneratorer, pumpar, stenkrossar, kompressorer, sågar, vinschar mm.

 52:an kunde även fås i marint utförande och då med backslag t. ex. typ 52 B. Eftersom motorn var ganska kompakt kunde den användas i mindre båtar som t. ex. lotsbåtar, arbetsbåtar eller liknande. Särskilt vanlig i fiskebåtarna var den inte. Där ville man ha den vanliga ”tunga” motortypen.

 Spridarna var vridbara och av Skandiaverkens patent och kallades typmodell 27. Dessa satt på sidan av mellanstycket. När motorn hade startats och skulle belastas så vred man spridarna till rätt insprutningsläge.  Regulatorn var av centrifugaltyp.

 TYP 92 och 94.

Cylindrarna var gjutna i par och cylindertopparna var utrustade med pluggstart. Alternativet var att värma cylindertopparnas ”glödkroppar” av koppar med blåslampa. Motorn var utrustad med luftstart. Startluftventilen satt på en av cylindrarna men på regulatoraxeln fanns det en en ventil som öppnade på luftledningen när kolven var i rätt position i cylindern. I övrigt var motorn ganska identiskt med den tidigare beskrivna 52:an. Ramlagren satt på var sida om vevaxeln. I vevhuset mellan cylindrarna fanns det endast en packbox som tätade för vevhuskompressionen.

 Cylinderdiametern var 190 mm och slaglängd 180 mm. Motorn utvecklade 50 hkr vid 800 v/min. Bränsleförbrukningen var ganska låg ca 210 gram per hkr/timma. Totalvikten på på motorn är 1150 kg. Den marina versionen med backslag vägde 1400 kg. Bara svänghjulet väger 300 kg.

92:an utrustades med justerbar spridare och tändring s k typmodell 33, i mitten av 1930-talet. Motortypen kunde levereras som stationär i landbruk eller med backlslag i marinutförande.

 Den 4-cylindriga motorn som kallades 94 finns det bara prisuppgifter på. Troligtvis har det funnits ritningar och kanske gjutmodeller men om någon motor tillverkades är inte känt. Effekten på 94-an var 100 hkr och totalvikten ca 2500 kg. Priset på en 92:a var 1935 4700 kronor. Några år senare kostade den 6000 kronor. En 1-cylindrig motor av typ 125  på 50 hkr kostade samtidigt 8550 kronor. Lättviktsmotorerna var billigare än motsvarande av tung 1-cylindrig typ.

 Många av de stationär motorerna  levererades till Jönköpings Mekaniska Verkstad och användes i JUNE-VÄLTEN. 92:or såldes till bl a Åkermans Gjuterier för vidare installation i arbetsfordon. Skandiaverken levererade även 2- cylindriga dieselmotorer av typ 132 DLS på 30 hkr till ett företag som till-verkade ÅSLING-VÄLTEN.

 Lättviktsmotorerna slutade att tillverkas omkring 1940. Föreningen L. Laurin har en 52:a och en 92:a. I övrigt finns det ett 10-tal kända motorer runt om i Sverige. De flesta är av stationär typ.

Stig Einarsson

Materialet hämtat från artikel Lars Melkersson